Snart dansar jag igen
Snart dansar jag igen
Jag älskar dansen för den befriar människan
knyter den sorgsna till gemenskap
Jag älskar dansen som främjar sundhet klarhet i tanken och en rörlig själ
Dans är förvandlingen av rum och tid för människan som är i ständig fara
att förfalla ensidigt till tanke vilja eller känsla
Jag älskar dansen
O, människa lär dig dansa för annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig
Augustinus 354-430 e. Kr
Kjolen fnasar och följer villigt i rytmen av höfternas lek. För kvällen dansar jag Ghawazeedans med typiska Egyptiska zigenarkläder, heltäckande långa klänningar så kallade Thober. Dansen karaktäriseras av djupa gungande höftrörelser tunga och jordnära som skildrar det Zigenare haft gemensamt under generationer,ständiga uppbrott och ett fördomsfullt förföljande från land till kust.
Jag dansar med släckta ögon, dansar inte för, dansar med tablasens lätta steg. Djembentrummans djupa bas och fiolens spröda bevekande om djup och frist. Är ett med rytmerna och tror mig kunna förmedla vad mitt inledningstal handlade om. Dansen som fick en annan betydelse när Europeerna kom till Kairo, män som förirrade sig ner i kvinnans urringningar, rytmiskt gungande höfter och en slät mage bakom höljet av skirt tyg, männen som klädde av det tyget dolde och som gav dansen ett annat namn; magdans. Det är symtomatiskt med tidens ådra, vi de slätstrukna kvinnor med händer och kropp att tjäna, vi, de förledda av historiens slagskepp med påbud som aldrig fick tillfälle att landa i själen, vi, offer av massproduktion och lusta. Min passion är för det genuint kvinnliga, jag blundar mig bort från män som mäter mina rörelse. Föga anar de att denna kvinna kommit för att ta deras konkubin av daga.
Jag kommer att stryka lystna blickar av min kropp och vika ner min röda dräkt i väskan medan kängorna och jeansen tas på. Kommer att släcka deras lust.
Men nu, nu är jag i rytmen, min kropp i urkraften från kvinnolivet, det strömmar i mig och jag läker min själ medan de kraftiga rytmerna leker fram böljorna i min kropp. Som i trans finns jag i Egyptiens beduintält där kvinnor stretar fram i moln av sand med avbrott bland grytor och barn där någon spontant tar upp havets dans, barnafödandets dans, sandens dans, skvallrets dans eller fnittrets, glädjens dans. Och jag dansar för alla kvinnor som stolt framhäver sin rätt att finnas till och det går febriga lågor med förföriska blickar mot männen som säger, Du kan aldig förtrycka mig, du kan slå, häda mitt namn, dra mig i smutsen men min frihet når du aldrig.
Vevande trummor, djupa höftgung som drar kroppen mot marken, outtröttligt, oemotståndligt, en sådan rytm som man blir allt mindre trött av ju längre man dansar. Jag dansar undan förnedringen och skammen, alla snuskiga ord och handlingar, allt förakt och jag framstår som en vacker åtråvärd kvinna , mogen att veta vad jag gör. Jag är i Guadeloupe till creolska rytmer, jag blir den svarta kvinnan och jag lyfter hennes slav stämpel, låter hennes underkropp gå vild för att förlösas av ett sockerdricksbubblande eufori, full av skratt, flams, fnitter och i Falun är jag kvinnan vars kavaljer kopplar ett kraftigt grepp om hennes midja och svänger runt i en hambo så het så snön smälter.
Så, sista låten, sångaren gråter fram habbibi till en smekande fiol, stilla gråt med vädjande röst vars ton går i moll. Fiolen kvider, bjällrorna i mitt höftskynke nästan ohörbart svagt klingande och jag släpper tvekan som med en duns landar i golvet. Kvinnor, låt er aldrig anpassas i en pådyvlad roll, lyssna alltid på rösten som säger att ni äger er frihet i lika stor utsträckning som männen, dansa, var lycklig, känn rytmerna ta tag i det där sorgsna och låt det förintas till mull. Jag lovar, det finns inget bättre fungerande antidepressivt sätt att jaga skuggorna ur din själs boning än dans.
