Att lägga småjävlar till sängs
De finns där, sovande i dvala där de skyr ljuset och förnuftets röst, långt bort från den mjuka kärleksfulla beröringen, mil ifrån den friska sinnesberikande verkligheten där det finns balans, struktur och ordningssamma rutiner.
Men så kommer triggern- den som de väntat på och jag hör ett svagt gurglande ljud- de börjar vakna.
När man lever med sovande smäjävlar i sig kan livet te sig lite trist, rent av tråkigt. Rutinerna måste sitta där, strukturen som en smäck, inga större överaskningar, det förutsägbara som den nödvändiga trygghet, den bas jag måste ha för att inte väcka dem till liv.
Men så händer det att triggern växer sig starkare och starkare, jag dras mot kaos, det börjar mörkna, jag ser det i min spegelbild, blicken, det svarta i ögonen, först som ett svagt stråk av oro, rastlöshet,någonting börjar vakna i kroppen, det känns i magen först, hjärtat snabbar på, de redan hårt belastade benen springer snabbare utan tanke på försiktighet, den demoniska forsen har börjat sin resa, unstoppable.
Utanförskapet, tattarna, galningarna- de som inte va som alla andra- jag ser samma mörker i min mammas blick, då när hon levde. Samma rastlöshet, samma längtan efter att få livet att kännas, på gränsen till smärta- den som nu är min, min smärta är högst närvarande och jag börjar mitt sökande efter det som kan spä på den ytterligare. I mitt tillstånd blir jag en lättplockad ros för de som liksom jag går med småjävlar i blodet.
Det krypar upp ur marken som tjock svart olja, krälande tar de över mig, fortplantar sig i mitt inre, tar bort allt mjukt och vackert, jag ser blod, känner smaken av mitt tidigare missbruk i min mun även då tiden har gått och det har gått evigheter sedan sist, jag blir uppbjuden av destruktivitetens vilda dans, mina vackra toner lämnar och fram kommer musik som skulle få självaste Marilyn Manson att rodnande dra sig tillbaka.
Jag kraschar tusenfalt och jag låter det ske, släpper taget och sjunker ner.
Smärtan, jag söker mig till den, jag blir slagen, hårt, av mig själv, av det som bor i mig och som i ett krescendo rullar det på tills jag når ett stopp, ett uppvaknande och jag måste slita mig därifrån, bli nyktert medveten om min egen närvaro, mitt eget existensberättigande, inte för någon annan än mig själv.
Skrivandet är min frist, först när jag lyckas sätta ord på det som sker i mig faller bitarna på plats. Jag vet vad jag bär på, jag vet att det här inte var sista gången jag besökte djävulsriket, vet att triggern finns där, vet vad som kan få den att växa sig stark. Jag kanske inte klarar fler besök, jag kanske faller igenom, nästa gång, Men just nu är jag sakta på väg tillbaka, till ljuset, till det liv jag kämpat så för och som framgång rönt.
Nu ska jag läka och med förlåtelse se på mig själv. Jag är bara en människa.
