Mitt land
Mitt land med kärlek
Jag älskar mitt land. Åh, vad jag älskar mitt land Sverige. Detta land som vilar i trygghet, där inga större katastrofer sker, där årstidsväxlingarna skiftar i mjuk vördnad för varandra och där frihet,demokrati och värnandet om mänskliga rättigheter bor. Med min 50 åriga levnad har jag varit med om att bygga en stabil grund i landet, min rösträtt har jag nyttjat och därigenom bidragit till den demokrati vi idag har. Jag har också fått vara med om att känna kulturens vingslag slå i vinden, jag hör andra språk talas, känner kryddiga dofter från ett annat land och jag stannar upp i min egen portuppgång, luften fylls av arom från grannens matlagning, jag hör musik därinifrån, hör barnens lek i muntert sorl och jag får vara en del av världen, här i min egen svale, här i min egen stad i mitt eget land.
Om det ofattbara skulle ske i mitt land, något som skulle tvinga mig på flykt så skulle jag vilja få ta en bit av mitt land, min kultur med mig. Jag skulle vilja få fortsätta vara kristen, skulle önska att få fira midsommar, jul och påsk. Fast det skulle säkert kännas ensamt där i mitt flyktland, ensamt i livet, i språket, i traditionerna så jag hade nog sökt mig till andra svenskar, kanske bildat en svenskförening så att vi tillsammans hade kunnat dela på minnena från vårt forna födelseland. Jag hade känt stor tacksamhet för att mitt nya land hade tagit emot mig och min familj. Med stor iver hade jag försökt att lära mig mitt nya språk så bra som möjligt, sökt arbete och anpassat mig till allt det nya. Helst hade jag sett att mina gamla yrkeserfarenheter och utbildningarna fortfarande gällde och jag tror att jag hade känt mig ledsen och lite kränkt om jag varit tvungen att börja om. Men jag hade anpassat mig också till det för trots allt är överlevnaden det viktigaste vi har.
Jag kan föreställa mig en känsla av stress och frustration eftersom flykten inte valdes av mig, kriget som jag flytt från valdes inte av mig, inte heller naturkatastrofen. I mitt nya land hade vi levt med maskrosminnen och blågula drömmar. Så en dag kom ett politiskt parti tll makten i mitt nya land. Deras främsta paroll var att kristna är landets största hot, att vi kristna våldtar, bildar terrornätverk och tar över landets kultur och traditioner. De sa att vi kostar pengar, att vi inget ger tillbaka,att vi lever som parasiter. Hur skulle jag agera då? Om det blev så i mitt nya land? Vad skulle jag säga till mina barn, skulle vi våga gå till vår svenskförening, skulle vi våga ta oss ut? Hur skulle det bli? En dag skrev det politiska partiet en stor debattartikel om hur hemska vi svenskar är och vi frös, ända in i märgen frös vi. När vi såg bilden på det politiska partiets ledare var det bara mustaschen som fattades för det han sa var Hitlers ord, han hade bara bytt ut judefolket mot svenskfolket. Nu var vi, svenskflyktingarna världens jude. Men vårt nya lands folk reste sig upp och tog strid för sitt värnande om folkfreden. Stolt kunde jag ana skydd, acceptans, välvilja och en fast övertygelse om att inte låta missnöjet vara utan replik. Vägra dumhet, vägra fientlighet, krossa rasismen med argument för det är genom rak kommunikation man når fram till andra människor. Det är så all form av utveckling börjar och jag vet ett speciellt parti med en speciell talesman som verkligen behöver utvecklas!
Anki Sehlstedt
