I Vila
I vila
Vila, som de av havet bortspolade spåren i sanden, vila till slutgiltighet, vila i vilandet, vila i din själ.
Handen somnade mot kuddens värme, höljd av stillhetens pulserande ömhet, jag sluter mina ögon och utestänger den svidande verkligheten.
Varför inte se, inte höra, inte förstå förståndets enda uppgift?
Varför barriär, dimma, disighet i mitt synfält?
Mina fötter rör upp grums i eran!
Min mun som ett smalt spänt band. Bristningsgräns! Akta mig för att tala klarspråk, känns kärlek, en annans andedräkt. Stängt, slutet, munnen full av fadd sömn.
Kornåkersgula solkatter leker längst min käklinje, markerar gränsen för mitt ego, för mitt jag.
Min blick gör monopol på seendet, avslöjar som ett känsligt finger.
Det råder tumult bakom mina slutna ögonlock, äger jag rätten att fråga om jag ska leva eller dö?
Kysser en blek öronsnibb, ser mig, gömd i skuggan.Mitt ben skrapar emot min hårda verklighet, röda utslag på mitt skinn, väcker tankens frusna stagnering. Dofter letar sig lekfullt viskande upp med fladdrande vingslag över min haka, över min mun, kan inte stoppa dem.De kommer över mig, ömt och känsligt men med fast vilja att öppna upp, locka fram och fylla sinnen till förvandling.
Jag vilar i mitt armveck, vilar i dofterna från mig själv, vilar med min själ i min mun och börjar min vandring hem till mig själv.
Realistens fängelse är min ångest.jag ser för mycket och tror mig vila i tankarna men de är som törnetaggar, sticker mig blodig och jag flyr till drömmarnas värld. Där finns värmen, det ombonade, den hela förklaringen till det irrationella livet.
Frihet i vilan.
Det ofödda barnets är vila liksom de oförlösta drömmarna. Plötsligt vet jag allt, vet varför mina drömmar finns, vet varför de aldrig får växa, vet varför de aldrig får bli till en verklighet.
Morgondaggen gömmer mina fötter i gräset, hälsar morgonen och jag hisnar över tanken på att jag får vara med. Följer ljusningen mellan omedvetenhet och medvetande och jag tror mig kunna följa skiftningen där emellan.
I en av dessa sekunder stannar tiden i en andhämtning, krafter gör sig gällande och berättar sagor för mig från urminnes tider; " det är inte vi som styr, vi bara följer med, resenärer i tidens gång"
Jag känner kärleken komma till mig och jag klär den i ord;
" Växtkraft min älskade
i mig
av dig
uppfylld
mättnaden lämnar kroppen såsom ljudet lämnat trumhinnans trum trum trum
Så
älska mig igen
kom i mig igen
och igen
Jag håller en gåva i min hand,det är mitt liv,kärleken"
Vilan från elden som blossat av dina varma milda vindar. Den är total i den tid den har. Min älskade bor i min hud, befruktar min själ till stillhet, till förtröstan, tillit, skänker ljus så att jag kan se, så att jag kan förstå orden utan makt.
Varm mild vild.
jag vet att tiden går,vet att jag måste ta till vara på den tid jag har
Vila i tiden
Förlika sig med tanken på att åren går och jag blir äldre
LIvet levs i plågor, vi människosläktet,vi skådande ner i dödsriket där vinden biter oss i kinden.
Stärkt av en barnakropp lever jag vidare, stärkt av födslovärkar finns jag kvar.
Barnen är mina rötters frukt, mina drömmars ansikten. Med dem i mitt inre korsar jag världen och utmanar ödet.
Mina tankars spegel börjar bli trött och orden somnar.
De ligger i min luftstrupe som ett lock till hälften slutet som på en ångande kastrull. Vill poppa upp.
Alltför sent
alltför slitsamt
Längtar till den övermättade tyngden som gör minsta lilla ansträngning överflödig. Jag begråter min inre tystnad.
Att avsluta.
Svårt.
På gränsen mellan ljus och mörker sitter en liten flicka. Hon har sitt långa hår i flätor, benen i skräddarställning.I famnen ligger hennes själ, hennes jag, hennes allt. Hon gömmer den väl. Där cirkeln tar slut och oändligheten börjar sitter hon lugnt kvar, javisst vilar hon!
Ge mig ett tecken!
Jag tänder ett ljus, jag vill bota vår synd, integrera Vetskap till Medvetande
Min lust till livet är så stor att den tar sig nästan maniska former. Tänk om jag blir galen igen?
Galen av livet!
Förtjusande tanke!
