Om att bli prövad
Vi är rädda vi människor, rädda för att bli rädda, rädda för Livet som ger sött som salt, rädda för tomhet, rädda för möten, rädda för känslan av övergivenhet.
Jag skriver om det svarta, om sorgen och om smärtan, om det svåra att bara vara ett människorflarn i världen, om vilsenhet och ångest
om en barndom höljd i dunkel oro
om en saknad, bottenlös och avgrundsdjup
Men det jag skriver ÄR inte jag
det jag skriver finns i varje människas känsla men det bor i de ordlösas värld, det blir det onämnbara
för vi ska skratta lyckligt vi
vi ska dansa på rosenblad genom livets vinlande korridor, sorglöst betrakta sakernas bestånd
Jag sluter mina ögon och drömmer mig bort till en annan tid när barnet låg gurglande i sin faders armar rytmiskt gungande av trygg musik
Jag minns
jag minns
jag vågar minnas nu när sorgen fått välla fram likt svart lava och dölja den förbannade lyckan som dog
den som dog
som dog
drömmarna om familj omgiven av kornåkersgul dimma
åh detta dis
Men jag vann kärleken till mig själv, till min egen värdighet, till min absoluta övertygelse om människans okränkbarhet
Jag vet det nu, de sanningar jag förvärvat skulle inte funnits om inte sorgen varit
om inte sorgen är
så
vad räds vi av
När glädjen kan växa sig så oförfalskad stor av samma liv som gav dig sorgen?
